Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Utseende Tollaren skall alltså ha ett rävlikt utseende och ge ett starkt och smidigt intryck. Den är den minsta av retrievrarna, hanarna med en mankhöjd mellan 48-51 och tikarna mellan 45-48, i båda fallen +/- 3 cm. Vikten skall ligga mellan 17-20 kg för tikar och 20-22 för hanar. Färgen skall vara röd eller orange och tollaren skall helst ha vita tecken på minst ett av följande ställen, tassarna/benen, bröstet, huvudet, svanstippen. Om den har halskrage, vit fläck i nacken eller väldigt höga strumpor kallas den övertecknad och kan ej ställas ut. Däremot är det inget fel om de saknar tecken. Tollaren kan ha köttfärgad eller svart nos. Oftast bleks den svarta nosen när hunden blir äldre, men det finns de som behåller sin kolsvarta nos hela livet. Tikar med avblekt svart nos får mörkare nos i samband med valpning. Hundar med svart nos kan nedärva rosa nos, däremot kan hundar med rosa nos aldrig kan ge valpar med svart nos. Det finns en hel del varianter på tollare med felaktig färg, hundar som är buff och/eller har svarta inslag i pälsen är nog de vanligaste varianterna. Förutom detta finns t. ex. bruna tollare och bruna och röda tollare med tantecken. Gemensamt för alla färgerna är att de inte är tillåtna och hundarna kallas felfärgade! Men om du har en felfärgad eller övertecknad tollare och ändå skulle vilja ställa ut den, så är du välkommen till Tollarspecialen. Där finns en speciell klass för dessa hundar, med eget vandringspris att tävla om. Mentalitet Tollaren är ganska tuff, envis och självständig, men skall ändå ha en vilja att arbeta för sin förare. Den liknar mycket en border collie i reaktionssnabbhet och intelligens, men kan samtidigt koppla av som en retriever. Den är lite mer reserverad mot folk än vad en retriever vanligen är, men skall inte vara folkskygg. Personer den känner är den däremot oftast översvallande mot. Satsa mycket tid på att vänja din tollarvalp vid många olika situationer, miljöer och människor. Hundarna har stor arbetslust och är svåra att trötta ut fysiskt och ofta även psykiskt. De är orädda och har lätt att anpassa sig till olika situationer. En tollare fostras bäst vänligt men bestämt. För att du skall trivas med en tollare, skall du vara inställd på att vilja träna med din hund på ett eller annat sätt. En tollare som inte får en daglig dos hjärngympa kan lätt bli odräglig att leva tillsammans med. Eftersom tollaren är en ras med mycket energi och arbetslust är det också viktigt att den får lära sig att vara passiv. Vänj hunden redan som liten vid att titta på andra hundar som jobbar och att kunna koppla av i stressiga miljöer (t. ex. på en hundutställning). Skott och vattenarbete är två vanliga tillfällen när en tollare lätt blir högljudd! Undvik att hunden får alltför höga förväntningar på dessa situationer, vilket lätt kan bli fallet om man alltid slänger saker åt hunden vid vattnet eller när man skjuter. Självklart skall man dock anpassa sig efter hunden, om hunden t. ex. visar tendens till skotträdsla, kan det istället vara bra att hunden förknippar skottet med något roligt, t. ex. apportering. Sjukdomar Som för flesta hundraser dras även tollaren med en rad rasbundna sjukdomar. Allmänt sett måste dock tollaren sägas vara en frisk ras. Leder Andelen höftledsfel har de senaste åren legat runt 12 %, men en nedåtgående trend kan anas. Det förekommer lite armbågsfel också, men frekvensen har sjunkit drastiskt sedan antalet röntgade hundar ökat. 1998 hade endast 2 % av de som röntgat armbågarna någon anmärkning. Ögonsjukdomar Tollare kan drabbas av katarakt och PRA. Katarakt är detsamma som starr och finns i ett par olika former, alla anses inte vara ärftliga. PRA står för progressiv retinal atrofi och innebär att närhinnan tillbaka bildas undan för undan. Sjukdomen kan upptäckas tidigast i 3-4 års åldern vid s. k. ögonlysning (där även katarakt konstateras). Sjukdomen innebär att hunden så småningom blir helt blind, men det verkar som om tollarna hinner bli ganska gamla innan sjukdomen har gått så långt. Det finns idag 11 svenska tollare med konstaterad PRA och ungefär lika många med ärftlig katarakt. Autoimmuna sjukdomar Runt 6-12 månader drabbas ca 3 % av våra tollare av nackstelhet, febertoppar och/eller ledstelhet. Troligen har hunden då drabbats av sjukdoms komplexet artrit/meningit. Artrit står för ledinflammation och meningit för hjärnhinneinflammtion. Botemedlet är långvarig behandling med cortison, långsam nedtrappning verkar vara viktig för att hunden inte skall få återfall. Andra sjukdomar som kan ge likartade symptom är primärt lymfödem (hunden har oftast svullnader på ställen där det finns lymfknutor) sköldkörtelfel (ofta kombinerat med att hunden lätt blir tjock och slö) eller SLE. Symptomen för dessa ärftliga autoimmuna sjukdomar kan förväxlas med de fästingburna sjukdomarna borrelia och erlichia.